Min inkorg har varit alldeles fylld av inpiration, glädje och kärlek idag. Jag började gråta av glädje när jag läste mailet från Fredrik. Jag känner mig otroligt tacksam över att ha så många underbara människor runt mig. Tänk vilken gåva att veta hur mycket vi människor betyder för varandra.
Vem inspireras du av?
Låt dem veta det genast och se hur dina ord får dem att le!
—
Utdrag ur brev från Fredrik Hörte
[Personerna i berättelsen är Malin & Fredrik, sommaren 2008. Tillfället som beskrivs ägde rum några veckor innan jag skrev texten Mitt Härliga Liv, som det refereras till i förra blogposten. Malins förtydligande.]
Det var en gång en flicka och en pojke som bestämde sig för att de ville testa på något nytt, något de aldrig förr hade gjort. Så de samlade de vänner som de kände behövdes för att kunna genomföra en ny upptäckt. Med sina vänner tog de sig till en för dem tidigare okänd och outforskad plats med höga klippor varvid havet slog in över. De bad sina vänner rigga klätterutrustning på en “lätt” klippa som de skulle försöka ta sig upp för. För flickan och pojken var det lite ovant, vingligt och läskigt i början, men de fixade det båda två. Nu ville de höjja ribban och prova något svårare, något mer utmanande, komma ett steg längre. Utrustningen riggades istället på en vertikal 25 meter hög klippvägg, som var aningen fuktig av havet och som hade smala och svåra passager på ett par ställen.
- Om jag kommer halvvägs så är jag nöjd, sa de till varandra.
Flickan började klättra, rikligt påhejad av pojken. Till en början gick det av bara farten och högre höjder nåddes. Det blev högre och svårare och flickan blev tröttare i kroppen, men hon fortsatte. Hon var nu halvvägs uppe och kunde slutat klättra och ändå vara riktigt nöjd, alla andra skulle tycka att hon var superbra som klarade halva på första försöket, men hon hade bestämt sig – hon skulle ända upp. Ibland stod det still, inga vägar eller grepp fanns där och flickan trevade med händerna, tills hon hittade en väg. Den fanns där, ibland något gömd och ibland något svår, men den fanns där. Flickan var uppe, hon var uppe på toppen, och hon hade gjort det. Överträffat allas förväntningar men framförallt, bevisat för sig själv att hon kan göra allt hon vill göra.
Pojken var alldeles uppspelt av vad som just hänt, men samtidigt nervös och sammanbiten. Hur skulle han klara detta? Nu förväntade ju alla att han också skulle hela vägen upp. En bra stund satt han och fokuserade på uppgiften och sen klättrade han också. Flera gånger kände han att han inte skulle klara hela vägen, kanske inte ens halva vägen, men flickan som visste hur det var där uppe kunde ge honom stärkande råd. När pojken inte hittade rätt grepp, kunde flickan ge honom en hjälpande hand, men bara så där tillräckligt med hjälp för att pojken skulle lösa det själv. Hon hjälpte honom, precis som han hjälpt henne, att fokusera på att uppnå det egna målet. På ren vilja lyckades också pojken nå ända upp och de hade nu tillsammans, men var för sig uppnått det de kom hit för. Adrenalinet rusade genom deras kroppar och de visste att de kunde klara allt de någonsin ville klara.
High Five!
Det som gör dig så superbra är att du lyckas bibehålla fokus när andra inte gör det och när du själv tappar fokus så kan man ge dig en “bitch-slapp”, säga fokusera på målet, “har du glömt varför vi e här?” sen är du tillbaka på banan igen. Du ser människor. Du ser möjligheterna och kompetenserna i människor. Du kommunicerar, både gott och ont! Du lyckas med det du tar dig för. Du klarar av att sluta göra saker som inte leder till målet. Du är otroligt professionell.
kram till Dig!
Tags: Gratitude, Insights, Interactions, Joy, Pictures, Reminders, Support, Svenska